200 miljoner för en utbetalningsfunktion som aldrig blev av är statens bästa affär på årtionden

Låt mig opponera mig.

I dag ägnar sig oppositionen och en ansenlig del av ledarsidorna åt att räkna på de uppemot 200 miljoner kronor som har lagts på att samla statens utbetalningar i en ny myndighet, innan regeringen drog i nödbromsen. Ordet som används är slöseri. Jag har läst kalkylerna och kommer fram till ett annat ord: rabatt.

Betänk hur det brukar gå. En myndighet inrättas. Den får en generaldirektör, en logotyp i två nyanser av blågrått, ett regleringsbrev och en kaffeautomat som ingen vet vem som äger. Efter ungefär fyrtio år tillsätts en utredning som konstaterar att verksamheten med fördel kunde ha legat någon annanstans. Utredningen remitteras. Remissinstanserna, däribland myndigheten själv, avstyrker. Myndigheten fyller femtio och firar med tårta i personalrummet.

Enligt en uppskattning jag gjorde i morse, med hjälp av en årsredovisning och en miniräknare från ett fackförbund, kostar en medelstor svensk myndighet ett par hundra miljoner kronor om året att hålla igång. Det innebär att satsningen på några år nådde den insikt som andra statliga verksamheter behöver fyra decennier och åtskilliga miljarder för att nå: att den inte borde genomföras. Det är inte slöseri. Det är en effektiviseringstakt som resten av statsförvaltningen bara kan drömma om.

Man bör också notera vad den samlade utbetalningsfunktionen inte kommer att göra. Den kommer aldrig att flytta in i ett kontor med aktivitetsbaserade arbetsplatser. Den kommer aldrig att ta fram en värdegrund. Den kommer aldrig att skicka ett enda brev som inleds med ”Vi har tagit emot ditt ärende och handläggningstiden är för närvarande”. Den samlade utbetalningsfunktionen betalade aldrig ut en krona felaktigt, eftersom den aldrig betalade ut något alls. Få statliga verksamheter kan visa upp ett sådant resultat.

Den naturliga följdfrågan är förstås vem som ska ställas till svars. Normalt riktas sådana frågor mot en verksamhets ledning, men ett projekt som stoppas innan det sjösätts har ingen generaldirektör att kalla till samtal och ingen årsredovisning att granska. Ansvarsfrågan blir därmed ungefär lika lätt att reda ut som frågan om vem som tappade bort ett paraply som aldrig köptes. Jag föreslår att man låter bli. En utredning om varför projektet inte blev av skulle sannolikt kosta mer än projektet självt. Den skulle dessutom, enligt all historisk erfarenhet, så småningom permanentas som en egen myndighet.

Därför vill jag gå längre än att bara försvara beslutet. Jag föreslår att den samlade utbetalningsfunktionen tilldelas utmärkelsen Sveriges mest effektiva aldrig sjösatta statliga projekt. Den hade noll dagars handläggningstid, inga ärenden som kunde anmälas till JO och ett medarbetarindex som ingen någonsin har lyckats sänka. Priset kan med fördel delas ut postumt, eller rättare sagt prenatalt.

Till övriga myndigheter vill jag rikta en stilla uppmaning. Gå igenom era regleringsbrev och fråga er om er existens hade klarat samma prövning. Den som svarar ja får gärna redovisa det. Den som tvekar bör kanske fundera på vad det skulle kosta att inte finnas. Det är, har vi nu lärt oss, betydligt billigare än man tror.