Riksdagen bör rösta ner varje statsministerkandidat, för all framtid

Låt mig opponera mig.

När riksdagen röstade ner Centerpartiets ledare med 324 röster mot 25 beskrevs det som ett haveri. Själv såg jag något annat: 324 folkvalda som för en gångs skull var överens om något. Det händer inte ofta i den kammaren, och jag anser att det förtjänar respekt snarare än krisrubriker.

Låt oss granska resultatet. Sedan valet har Sverige styrts av en övergångsregering, som enligt praxis bara får sköta det löpande. Det innebär i klartext att ingen ny reform har hunnit misslyckas på hela hösten. Ingen utredning har tillsatts för att utreda en tidigare utredning. Ingen presskonferens har inletts med orden ”vi tar nu nästa steg”. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse, över en kopp kaffe och ett kollegieblock, har den svenska produktionen av floskler sjunkit med omkring 71 procent. Det är en snabbare minskning än de flesta handlingsplaner någonsin har vågat lova.

Kritikerna talar om förlamning. Jag föredrar ordet vila. En förvaltning som inte får nya direktiv varje tisdag kan till slut läsa de gamla. Jag föreställer mig tjänstemän på departementen som för första gången på länge hinner arkivera klart. Det är inte ett haveri. Det är en inventering.

Partiledarna förtjänar därför beröm, inte pekpinnar. Sverigedemokraterna har meddelat att de inte har några planer på att flytta på sig, och Centerpartiet beskriver sin linje som stenhård. På ledarsidorna kallas det låsningar. Jag kallar det principfasthet av precis det slag som väljarna i åratal har sagt sig efterfråga. Man kan inte först kräva politiker som står för något och sedan bli upprörd när de faktiskt står kvar.

Nu ska statsministern sondera, och uppdraget har beskrivits som ”kanske inte helt omöjligt”. Jag vill varna för detta. ”Kanske inte helt omöjligt” är exakt den sortens optimism som leder till en regeringsförklaring. Därifrån är steget kort till ett reformpaket, en budgetproposition och slutligen en minister som måste ta ”ett steg tillbaka”.

Mitt förslag är därför enkelt och fullt förenligt med regeringsformen, åtminstone om man läser den välvilligt. Riksdagen bör rösta ner varje kandidat som läggs fram, i lugn och värdig takt. Det enda hindret är att fyra misslyckade omröstningar utlöser extraval. Det löser man genom att aldrig hålla den fjärde. Talmannen kan sondera på obestämd tid, gärna med en blankett i tre exemplar där varje parti kryssar i rutan ”ingen förändring sedan förra gången”.

Jag inser att detta kan låta radikalt. Men betänk att Sverige i veckorna sedan valet har haft sin minst kontroversiella regering någonsin, just därför att ingen har valt den. Det vore oansvarigt att kompromissa bort det. Om partierna verkligen vill visa ansvar för landet finns bara en sak att göra: fortsätta vara oense. Helst med betryggande marginal.