Rösta ned varje kandidat – Sverige har aldrig styrts bättre än under de senaste 50 dagarna

Jag håller inte med.

Alla tycks överens om att 50 dagar utan ny regering är en nationell förödmjukelse. Kommentatorer talar om ovisshet, statsvetare om frågetecken och partiledare om ansvar. Ingen har dock gjort det mest självklara, nämligen att titta på resultatet. Jag har gjort det i morse, med ett kalkylark och en kopp kaffe som hann kallna, och siffrorna är entydiga.

Under de senaste 50 dagarna har noll reformer misslyckats. Noll utredningar har tillsatts, vilket innebär att noll betänkanden om fem år kommer att konstatera att frågan behöver utredas vidare. Vi har inte haft några presskonferenser med fyra talarstolar, inga tydliga besked som måste förtydligas dagen därpå och inga statsråd som avgår för något de inte visste att de visste. Den regering som sitter kvar i väntan på en efterträdare sköter löpande ärenden. Den sköter dem. Löpande. Jag kan inte minnas när jag senast kunde säga det om en svensk regering.

I morgon röstar riksdagen om Elisabeth Thand Ringqvist, en kandidat som enligt Ekot ingen vill ha. Detta beskrivs som ett problem. Jag ser det som en möjlighet. Om hon röstas ned har talmannen redan meddelat att Ulf Kristersson får nästa sonderingsuppdrag, och därmed har nationen säkrat ytterligare några veckor av ostört lugn. Regeringsformen föreskriver visserligen extraval efter fyra misslyckade omröstningar, men ett extraval tar månader att genomföra. Därefter kan processen börja om. Enligt en beräkning jag gjorde på baksidan av ett kuvert kan detta kretslopp pågå i ungefär elva år innan någon behöver bestämma något.

Partierna bidrar redan förtjänstfullt. Sverigedemokraterna står fast vid kravet på ministerposter. Centerpartiet kan enligt experter komma att vika sig åt höger, eller åtminstone åt något håll. De rödgröna kom inte överens före valet och har sedan dess inte heller gjort det. Socialdemokraterna pekas ut som särskilt sårbara i ett extraval. Tillsammans har de skapat en blockering av närmast arkitektonisk skönhet. Jag uppmanar dem att inte förstöra den med något så kortsiktigt som en kompromiss.

Jag föreslår därför att riksdagen inrättar ett permanent förfarande, förslagsvis kallat Ordningen för fortlöpande avslag. Varje kandidat röstas ned med flit, under värdiga former, varefter talmannen tackar för visat intresse. Ledamöterna kan fylla i blanketten ”Nej, men vänligt” i förväg, vilket sparar tid i kammaren. Den sparade tiden kan användas till ingenting, vilket är själva poängen.

Kritiker påpekar att regeringsbildningen 2018 tog 134 dagar och att vi alltså fortfarande ligger långt efter. Det är korrekt, och det är skamligt. Vi har 84 dagar kvar till rekordet, och jag ser ingen anledning att nöja oss med en andraplats. Ett land som kan stå i kö på Systembolaget en hel fredagseftermiddag kan också stå utan statsminister till påsk.

Den som invänder att ett land måste styras vill jag bara be om ett exempel från de senaste 50 dagarna där Sverige hade blivit bättre av att någon försökte. Jag väntar. Jag har gott om tid. Det har lyckligtvis även riksdagen.