Tomma celler i Estland är det bästa svensk kriminalpolitik har åstadkommit – hyr fler

Jag håller inte med.

Jag håller inte med. Att 48 av 100 hyrda platser i Estland står tomma beskrivs nu som ett haveri. Jag ser det som ett genombrott. För första gången i modern tid har svensk kriminalpolitik producerat något som går att mäta och som rör sig åt rätt håll: antalet människor som behöver sitta i fängelse har, åtminstone i Estland, inte nått upp till prognosen.

Kritikerna fastnar i kostnaden, som enligt Ekot blir nästan fyra gånger högre per plats än vid full beläggning. Men det är fel nyckeltal. Man ska inte räkna kostnad per plats, och inte heller per intagen, utan kostnad per ej intagen. Med det måttet är avtalet ett fynd. Varje tom cell i Tartu representerar en dom som inte behövde verkställas där, och enligt en kalkyl jag gjorde i morse på baksidan av ett elräkningskuvert är en sådan icke-händelse betydligt billigare än det mesta staten köper.

Det mest förbisedda är avskräckningseffekten. Brottsligheten har aldrig tidigare ställts inför verklig överkapacitet. Den har vant sig vid fulla anstalter, dubbelbeläggning och köer, och har med visst fog dragit slutsatsen att systemet inte har plats för den. I dag öppnas ytterligare hundra platser. Den som funderar på att begå ett brott måste från och med i eftermiddag ta ställning till att ett ledigt rum står och väntar på andra sidan Östersjön, betalt i förskott.

Att Estland har nekat 21 fångar efter en annan tolkning av kriterierna ser jag inte som ett problem utan som en kvalitetsstämpel. Ett fängelse som tackar nej är ett exklusivt fängelse. Kriterier som tolkas olika i två länder är dessutom omöjliga att planera kring, och oförutsägbarhet har länge varit Kriminalvårdens mest underskattade tillgång.

Jag föreslår därför att regeringen och Kriminalvården tar nästa logiska steg. Hyr tomma celler även i Lettland, Litauen, Finland och, om förhandlingarna tillåter, på Island. Tillsätt en särskild utredning, förslagsvis Utredningen om strategisk tomhet, med uppdrag att fastställa den optimala andelen obelagda platser per invånare. Mitt preliminära förslag är 1,4 tomma celler per medborgare, så att ingen någonsin behöver känna sig utan.

Kriminalvården bör samtidigt sluta be om ursäkt för låg beläggning och i stället rapportera den som en framgång. Årsredovisningen kan med fördel få ett nytt nyckeltal, outnyttjad kapacitet utomlands, angivet i kvadratmeter avskräckning. Ju högre siffra, desto bättre har vi lyckats, och desto svårare blir det för någon att påstå motsatsen utan att först läsa fotnoterna.

Den enda verkliga risken jag ser är att platserna fylls. Då har vi plötsligt ett välfungerande fängelse i Estland till normalpris, och det vore, för att låna kritikernas språk, ett slöseri med en alldeles utmärkt tomhet.