69 procent litar på valen. Det är fortfarande alldeles för många

Jag håller inte med.

Enligt Indikator Opinions mätning för Ekot har 69 procent av svenskarna ett ganska eller mycket stort förtroende för att valen genomförs korrekt. Rubrikerna kallar det en tydlig minskning. Jag kallar det en tydlig eftersläpning. Mer än två tredjedelar av befolkningen litar alltså fortfarande på ett system som visserligen räknas offentligt, men som jag personligen aldrig har orkat gå och titta på, och jag misstänker att jag inte är ensam.

Vi uppmuntrar medborgarna att granska politiker, ifrågasätta myndigheter och läsa det finstilta i elavtalet. Men när samma medborgare börjar ställa frågor om själva valet betraktas det plötsligt som ett hot. Det är inkonsekvent. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse, med hjälp av en kopp kaffe och en äldre årgång av Statistisk årsbok, ligger den sunda nivån för institutionellt förtroende kring 52 procent. Över det börjar man lita på saker av ren bekvämlighet. Under det börjar man bygga jordkällare.

Ta Borlänge. Där utreds nu misstänkt valfusk, och två personer har förhörts. Jag tänker inte uttala mig om skuld – det är polisens och domstolarnas sak, och de har betydligt fler blanketter än jag. Men jag noterar att en utredning bara kan inledas om någon först har misstänkt något. Misstro är alltså inte valsystemets fiende. Det är dess kvalitetskontroll. Utan någon som tvivlar finns det ingen som tittar efter.

Ändå är reaktionen från debattörer och myndigheter förutsägbar. Man efterfrågar mer information, fler kampanjer och det som i remisspråk kallas förtroendeskapande åtgärder. Jag har läst tillräckligt många utredningar för att veta hur det slutar: en arbetsgrupp, en broschyr med en leende röstsedel på framsidan och en ny tjänst som förtroendesamordnare på halvtid. Att försöka öka förtroendet genom att be folk lita på en är dessutom en metod med ett något blandat historiskt rykte.

Jag vill också rikta en vänlig fråga till mätinstituten. Om förtroendet för valen ska tas på allvar, varför ska förtroendet för opinionsmätningen tas för givet? Ingen har frågat svenskarna hur stor tilltro de har till att just 69 procent är rätt siffra. Jag föreslår därför en uppföljande mätning av förtroendet för förtroendemätningar, med en felmarginal som i sin tur granskas av en oberoende mätning. Någonstans längs den kedjan når vi sanningen, eller åtminstone budgetårets slut.

Mitt förslag är därför enkelt. Valmyndigheten bör sluta försöka höja förtroendet och i stället fastställa ett övre tak. Allt över 60 procent bör betraktas som ett varningstecken på att medborgarna har slutat kontrollera. Den som uppger fullständig tillit bör erbjudas ett frivilligt samtal om demokratins grunder och få med sig en lättläst sammanfattning av vallagen hem.

En vuxen väljare röstar, går hem och misstänker lite grann att något gick snett. Det är inte cynism. Det är medborgarskap. Och om någon nu invänder att denna text undergräver förtroendet för valen vill jag bara påpeka att jag inte heller litar på den invändningen, vilket jag ser som ett tecken på att resonemanget fungerar.