Det verkliga säkerhetshotet är att svenska skyddsobjekt är för vackra

Låt mig opponera mig.

Alla tycks i dag överens om att det är betryggande när myndigheterna agerar snabbt. Jag har inget emot snabbhet i sig. Men jag noterar att ingen i debatten har ställt den enda fråga som en ansvarsfull medborgare borde ställa: varför låg de här byggnaderna längs en guidad tur, och varför var de, enligt uppgift, vackra?

Ett skyddsobjekt har i grunden en enda uppgift, utöver det som sker innanför väggarna: att inte väcka intresse. Det är en enkel arbetsbeskrivning. Ändå har vi i Sverige länge tillåtit att känsliga verksamheter inhyses i byggnader med fasadornament, välproportionerade fönsteraxlar och den sortens patina som får människor att stanna, backa två steg och ta upp telefonen. Det är inte en säkerhetsrisk som har uppstått av en slump. Det är en estetisk provokation, och den är skattefinansierad.

Jag har i morse gjort en uppskattning, baserad på en promenad runt kvarteret och en äldre turistbroschyr, och kommit fram till att ungefär sju av tio byggnader som en svensk guide pekar på är antingen kulturminnesmärkta, tidigare kungliga eller förfärligt vackra. Om ens en bråkdel av dem är skyddsobjekt har vi i praktiken skyltat om delar av försvaret till sevärdhet. Skylten om fotoförbud blir i det läget mindre ett förbud än ett omdöme: tre stjärnor i guideboken.

Lösningen är därför inte fler häktningar. Lösningen är lagstiftning. Jag föreslår en förordning om skyddsobjekts utformning, vars första paragraf lyder: ”Ett skyddsobjekt ska vara så oansenligt att ingen människa frivilligt riktar en kamera mot det.” Paragraf två reglerar fasadmaterialet – grå eternit, alternativt brun plåt i nyansen parkeringshus 1974. Paragraf tre förbjuder takfall som kan beskrivas som pittoreska. Byggnadsnämnderna får i uppdrag att i varje bygglov intyga att objektet är ”tillräckligt fult”, och Riksantikvarieämbetet får helt enkelt finna sig.

Kritiker kommer att invända att detta skulle förstöra stadsbilden. Jag svarar att Sverige redan har en lång och stolt tradition av att förstöra stadsbilden, och att det vore första gången den hade ett försvarspolitiskt syfte. Miljonprogrammet byggdes för att lösa bostadsbristen. Nästa program kan byggas för att lösa nyfikenheten.

Det finns även en ekonomisk sida. I dag lägger staten resurser på staket, kameror, vakter och rättsprocesser. En ful byggnad bevakar sig själv. Ingen stannar frivilligt framför en lagerlokal med lysrörsarmatur. Ingen guide samlar sin grupp framför en förrådsbyggnad med plastlist och säger ”och här till vänster”. Den bästa säkerheten är den som ingen orkar titta på.

Jag vill därför rikta ett krav till regeringen och Försvarsmakten: tillsätt omedelbart en utredning om nationell fulhet. Och tills den har lämnat sitt betänkande ber jag de ansvariga om en enda sak. Om ni absolut måste förvara landets hemligheter i vackra hus – se åtminstone till att de inte ligger på samma rutt som stadsvandringen.