Spegeldammen var det enda ärliga valtalet på åratal – och det är dags att vi lär oss av den

Låt mig opponera mig.

Under måndagskvällen svensk tid ägnade USA:s president sitt sista framträdande före mellanårsvalet åt att i drygt tjugo minuter tala om den renoverade spegeldammen vid Lincolnmonumentet. Kommentatorerna har sedan dess tävlat om det mest besvikna adjektivet, och senatens minoritetsledare valde ”patetiskt”. Jag uppfattar det som ett förhastat omdöme. Man kan inte avfärda en vattenspegel utan att först ha tittat ordentligt i den.

Invändningen lyder att presidenten borde ha talat om priser, korruption och kriget i Iran. Jag vill varsamt påpeka att han i stället gjorde något betydligt mer avancerat. Han presenterade en yta där varje väljare ser exakt det den vill se. En republikan ser ett monument och en stark nation. En demokrat ser Washington upp och ner. En osäker väljare ser sig själv, något suddig, med en and i periferin. Det är inte ett valtal. Det är ett valtal anpassat efter varje enskild mottagare, och det helt utan dataanalys.

Därtill kommer kostnaden. Renoveringen har blivit tio gånger dyrare än beräknat, vilket kritikerna lyfter fram som en svaghet. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse över en kopp kaffe följer ungefär nio av tio offentliga löften i västvärlden samma kostnadsutveckling; det tionde påbörjas aldrig. Skillnaden är att de flesta politiker gömmer överskridandet i en bilaga. Här ligger det öppet, fyllt med klart vatten. Det är vad jag i alla andra sammanhang skulle kalla transparens.

Även priserna avhandlades alltså, om än i form av ett praktiskt exempel snarare än en tabell. Och korruptionen? Den som vill se korruption i ett stort byggprojekt i huvudstaden kommer, i enlighet med spegelprincipen, att se korruption. Den som inte vill det kommer att se fina kanter. Presidenten överlät slutsatsen till väljaren, vilket är mer respekt för väljarens omdöme än man brukar få i en slutspurt.

Jämför med hur vi gör i Sverige. Här lämnar partierna in sina vallöften till granskning och får tillbaka en kalkyl i tre kolumner, som ingen läser och som ingen har sett sig själv i. En tabell har aldrig speglat någon. En damm har aldrig krävt fotnoter. Ändå är det tabellen vi kallar seriös.

Jag menar inte att dammen är ett bra program. Jag menar att den är ett ärligt program. Den är stilla, den är nyrenoverad, den ser imponerande ut på avstånd, den reflekterar snarare än handlar, och den kostade mångdubbelt mer än någon sade. Om det är patetiskt är det i så fall hela genren som är patetisk, och då bör kritiken riktas dit.

Jag föreslår därför att Valmyndigheten inför blankett VM 14b, ”Redovisning av vattenspegel”, där varje partiledare före valet anger vilken vattensamling som bäst sammanfattar partiets politik, inklusive ursprunglig och faktisk kostnad. Väljarna i USA går i dag till valurnorna. Vad de än röstar på kommer de, av allt att döma, att få se sig själva. Det är mer än de flesta valtal har erbjudit. Och det blev bara tio gånger dyrare.