Offentlighetsprincipen var aldrig tänkt att vara bekväm – nu blir den äntligen mödosam igen

Jag håller inte med.

Inte med Integritetsskyddsmyndigheten, som har granskat, konstaterat och delat ut reprimander precis som en myndighet ska. Jag invänder mot jublet. Integritetsförespråkarna firar att människor åter får lämna sitt förflutna bakom sig. Jag vill bara påminna om vad det innebär i praktiken: att vi andra måste lämna vår bekvämlighet bakom oss.

Under ett antal år kunde en vanlig svensk, med kaffekoppen i ena handen, ta reda på det mesta om hantverkaren som skulle riva badrumsgolvet innan vattenkokaren ens hade slagit av. Det var ingen vacker sysselsättning, men den var effektiv. Nu återgår vi till den mörka tid då man var tvungen att lära känna sina grannar för att förstå att de var obehagliga.

Jag minns den tiden. Man fick bedöma människor på deras tvättstugebokningar, på tonen i lappen om barnvagnen i trapphuset och på hur de röstade om fasadrenoveringen. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse tar det i genomsnitt elva år och tre årsstämmor att förstå det som tidigare gick att utläsa på fyra sekunder. Det är en betydande produktivitetsförlust som ingen remissinstans tycks ha räknat på.

Därtill kommer den offentlighetsprincip vi är så stolta över. Domarna är fortfarande allmänna handlingar. Ingenting har försvunnit. Men från och med nu får principen bara användas på det riktigt besvärliga sättet: man ska veta vilken tingsrätt det gäller, ringa under telefontiden, trycka trean för brottmål, vänta och sedan förklara för en tjänsteman vad man vill ha, helst utan att låta som någon som borde granskas själv. Det är, om jag får tillåta mig att vara högtidlig, precis så som det var tänkt 1766.

Offentlighetsprincipen var aldrig tänkt att vara bekväm. Den var tänkt att vara möjlig. En frihet som går att utöva från soffan är, i strikt konstitutionell mening, nästan misstänkt.

Här ser vi också vad integritetsdebatten egentligen har åstadkommit. Rätten att glömmas visar sig vara rätten att glömmas av den som inte orkar stå i telefonkö. Det förflutna ligger kvar exakt där det låg, i tingsrättens arkiv, bara bakom ett väntemeddelande och en viss mängd panflöjt. Det är inte glömska. Det är kösystem.

Även dejtingmarknaden måste nu ställa om. Man får åter bedöma en främling efter gamla, beprövade metoder: hur personen talar till servitören, om den frågar något tillbaka och om den har åsikter om andras parkering. Det är mer tidskrävande, men forskningen, som jag ännu inte har läst, lär vara entydig.

Själv har jag valt att följa grundlagens anda till punkt och pricka. I lördags knackade jag på hos grannen med en sockerkaka för att inleda den elvaåriga kartläggningen. Han var inte hemma. Jag har därför ringt tingsrätten. Jag är nummer fjorton i kön och vet fortfarande inte vad jag ska fråga.