Facken kräver för lite: först vid noll timmars arbetsvecka blir Sverige verkligen rikt

Jag håller inte med.

Jag håller inte med arbetsgivarna, som tycker att Facken inom industrin begär för mycket. Jag håller inte heller med facken, som tycker att de begär lagom. Båda sidor har missat det uppenbara: kraven är så försiktiga att de gränsar till det oansvariga. Man ber om lite högre reallöner och lite kortare arbetstid, ungefär som en gäst som står vid ett julbord och tar en enda sillbit av artighet.

Låt mig förklara med den sortens matematik som Riksbanken av någon anledning aldrig använder. Lönen per timme är månadslönen delad med antalet arbetade timmar. Håller man täljaren konstant, vilket är vad full lönekompensation betyder, och sänker nämnaren, stiger timlönen. Det vet varje gymnasieelev. Det som färre tycks ha tänkt igenom är vad som händer när nämnaren närmar sig noll.

Vid fyrtio timmar i veckan är timlönen hygglig. Vid fyra timmar är den tiodubblad. Vid fyra minuter tjänar en svetsare i Olofström mer per timme än de flesta styrelseordförande på Stureplan. Och vid noll timmar blir timlönen, enligt en uträkning jag gjorde i morse på baksidan av ett kuvert från Försäkringskassan, oändlig. Sverige blir därmed världens rikaste land per arbetad timme, med betryggande marginal till Norge, Luxemburg och samtliga skatteparadis sammantagna.

Arbetsgivarna kommer givetvis att invända att produktionen då sjunker. Det är ett typiskt kortsiktigt resonemang. Produktiviteten mäts som förädlingsvärde per arbetad timme, och ett förädlingsvärde, hur litet det än är, delat med noll timmar ger samma glädjande resultat. Dagens industri rapporterar att i princip alla pilar pekar uppåt. Jag föreslår bara att vi ser till att de pekar rakt uppåt, lodrätt, i all evighet.

Riksbanken oroar sig för inflationen. Men inflation uppstår när priserna på varor stiger, och om ingen arbetar tillverkas inga varor. En vara som inte finns kan inte bli dyrare. Inflationen blir därmed matematiskt odefinierad, och jag har svårt att se hur en centralbank kan vara oroad över något som inte går att mäta. Det är, om något, en vinst för den penningpolitiska stabiliteten.

Jag har naturligtvis tänkt på genomförandet. Arbetstidsförkortningen bör införas i ett enda steg den 1 april 2027, så att ingen hinner protestera på arbetstid. Den årliga lönerevisionen sköts av en partsgemensam arbetsgrupp som sammanträder noll timmar i veckan mot full mötesersättning. Industrins märke, som traditionellt ska vägleda resten av arbetsmarknaden, skulle för första gången bli något som alla andra branscher på riktigt vill följa.

Facken skriver att snålhet är ett val när företagen har råd. Jag instämmer, och konstaterar att de själva har gjort det valet. Att kräva kortare arbetstid utan att kräva ingen arbetstid är att sänka ribban halvvägs och sedan kalla det en seger. Opponera kräver därför noll timmars arbetsvecka med full lönekompensation. Det är inte populism. Det är ren nationalekonomi, och jag har kuvertet som bevis.